Det blev inga tulpaner på kistan

Dödens ritualer och arvsfördelning skapar ofta osämja mellan syskon som aldrig tidigare varit osams. Att börja bråka och gräla efter en nära anhörigs bortgång är oerhört påfrestande. Sorgen efter en kär människa måste få gå före än att tiden upptas av tvister om vem som ska bestämma, ha rätt att lägga sig i och ta sig rätten att krossa andras önskemål när vardagen ändå är så skör. Tyvärr är det alltför vanligt, jag har egna erfarenheter av syskon som inte tar hänsyn varken till den som nyligen avlidit eller varandra.

Därför krävs både mod och rätt tidpunkt att prata om hur jag vill ha det på min begravning och vilka saker jag vill ge till vem. Då är första steget taget. Vi måste våga ta ställning och själva bestämma om det som drabbar oss alla – hur det ska bli när vi inte längre finns. Att fråga sina föräldrar och nära hur de vill ha det tar tyvärr emot och det hela skjuts på framtiden.

Anett och MammaMin mamma Alice sa ofta att hon ville ha pengar på banken för att kunna betala sin egen begravning. Det var svaret jag fick när jag ville att hon skulle unna sig lite efter att huset sålts och det fanns pengar på bankboken. Hennes generation och flera därefter som föddes under det tidiga 1900-talet ville alltid göra rätt för sig och inte ligga någon till last, varken i livet eller efter döden.

Jag lyckades övertala henne att betala sin egen begravning, välja kista och andra praktiska detaljer. Sedan blev det enklare för henne att veta hur stor summa det blev kvar att leva för. Hon var bara 78 år och skulle han många år kvar att leva.

Efter besöket hos begravningsbyrån satte vi oss med formulären från Vita arkivet för att fylla i övriga önskemål. Vilka blommor vill du ha, frågade jag. Tulpaner blev svaret som jag skrev ner och bad henne fylla i resten själv.

Tre veckor senare dog hon på grund av ett kärl som brast i huvudet och det var början på tvister och osämja med mina systrar.

Att mamma skulle ha tulpaner var det inte tal om. Det var ju min handstil på formuläret, inte mammas. Det var på den nivån som vi fortsatte att tala med varandra efter att mamma dött. Samma dumheter upprepades när min far dog nåra år senare.

Vill man undvika den här typen av osämja är mitt råd att skriva ner sina önskningar. Den insikten ökade under de tio år som följde när jag arbetade som inköpare hos en privatvårdgivare med över 700 vårdplatser. Det gav mig stor erfarenhet och kunskap. Min dagliga kontakt med husläkarmottagning, demensboende, vård- och omsorgsboende, rehabilitering och vård i livets slutskede gav mig insyn och kunskap om att sjukdom, hälsa och döden är en del av vardagen, oavsett om vi vill inse det eller ej.

Det är en av flera anledningar till att jag har startat Livets Perioder. Jag är övertygad om att vi själva måste planera och göra aktiva val för att skapa vår trygghet inför framtiden inom de områden som betyder så mycket för mig: boende, hälsa och döden.

Varför kan vissa få snabb vård medan andra får vänta?

Varför går utvecklingen, eller snarare avvecklingen, av äldrevården åt fel håll?

Varför är döden naturlig där, men inte utanför?

Innan min mamma dog och behövde sjukvård var den fortfarande självklar att få. I dag lider sjukvården starkt av bristen på personal och ingen ljusning syns. Vi lever allt längre och vid högre ålder ökar risken för sjukdom. I dag är tiden för hemtjänstpersonal mycket begränsad och olika personer dyker upp hela tiden. Det oroar inte bara den behövande, även anhöriga är frustrerade.

Möjligheten att komma in på ett vård- och omsorgsboende kan ibland verka omöjligt. Väntetiden är 6-8 månader på äldreboende.

Den största av alla frågor är hur det blir när vi blir allt äldre och allt fler behöver vård. Om 20 år, runt 2035 är en fjärdedel av Sveriges befolkning 65 år eller äldre. Och under de senaste 50 åren har medellivslängden i Sverige ökat med tio år. I dag finns redan 1 800 personer som är 100 år eller äldre och fler lär det bli.

Mitt råd är därför: Ordna det praktiska, gör en Plan B. Det behöver inte var svårt, men det ökar tryggheten både för de äldre och för anhöriga. Jag vet vilka områden som är viktiga och vad man bör tänka på. Kontakta mig gärna för en föreläsning.

Hur blev det då med mammas önskan om tulpanerna? Visserligen inte som kistdekoration, men de ingick både i begravningsdekorationen från mig och i handbuketterna.